Samtalet.

2017-08-13 12:30
  • Efter att Jussi Hirvilammi tagit livet av sig tatuerade Ragnhild Ekner in hans signatur på armen. Bild: Emma Sundelin
    Efter att Jussi Hirvilammi tagit livet av sig tatuerade Ragnhild Ekner in hans signatur på armen.
  • Ragnhild Ekner vid Jussi Hirvilammis, som arbetade som brevbärare, tidigare arbetsplats. Bild: Emma Sundelin
    Ragnhild Ekner vid Jussi Hirvilammis, som arbetade som brevbärare, tidigare arbetsplats.
  • Ragnhild Ekner målar graffiti än i dag. Runt tio gånger om året beger hon sig till någon av landets lagliga väggar. Oftast blir det svartvita porträtt. Bild: Privat
    Ragnhild Ekner målar graffiti än i dag. Runt tio gånger om året beger hon sig till någon av landets lagliga väggar. Oftast blir det svartvita porträtt.

”Det var som min egen personliga big bang”

Dokumentärfilmaren Ragnhild Ekner om ungdomstiden, dödsbeskedet och att födas genom graffitin.

Ragnhild Ekner blickar upp mot den ljusgröna Södermalmskåken. Där, i ett fönster på tredje våningen brukade hon och Jussi Hirvilammi sitta. Och där, på slingan med gatubelysning alldeles intill, slängde Jussi upp sina sönder­använda Adidasdojor. Ragnhild Ekner pekar för att sedan gå till ett garage bara några meter bort. Här brukade Jussis postrunda börja berättar hon, samtidigt som en annan brevbärare cyklar ner i det upplysta garagemörkret.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jussi Hirvilammis gata. Efter hans självmord skrev någon ”onödigt” med stora bokstäver på den ljusgröna fasaden.

I dokumentärfilmsdebuten ”Trafikljusen blir blå i morgon” har Ragnhild Ekner porträtterat ungdomsåren som hon och vännen Jussi Hirvilammi delade. Sprayburkarna och graffitin. Festerna och det löst sammansatta kompisgänget på säkert över hundra personer. Drogerna. Alkoholen. Gemenskapen. Stockholmsförorter och Söderhak.

– Jag vill hylla honom, och alla som honom, för det känns inte riktigt som att vi hade distans att hylla honom när han levde, säger hon .

Idéen till ”Trafikljusen blir blå i morgon” kom redan innan Jussi Hirvilammis bortgång, då Ragnhild Ekner läste en filmkurs på folkhögskolan Biskops Arnö och var mitt i den intensiva ungdomsperiod som hon nu återigen har skildrat. Materialet från skolprojektet utgör en viktig del av hennes dokumentärdebut.

– Att sitta med hörlurarna på och höra hans röst är skitflummigt och lite spöklikt, men det är också otroligt fint att få höra han igen och få minnas hans röst och allt det som den betydde, säger hon.

De var trasiga själar, sökare, frihetslängtande. Och så Jussi, som mitt i sin egen skörhet förmådde att vara hennes och gängets trygga nav.

I en av dokumentärens första scener blåser Jussi Hirvilammi ut cigarettrök och tittar in i kameran. Blicken är lugn. Han är 22, två år äldre än Ragnhild.

Kort efter deras första möte hemma hos henne i Hässelby ska hon spela in ett kassettband till honom med musik från filmen ”Natural born killers”. Han gör i sin tur en teckning till henne med inspiration från musiken. De är båda mjuka, känsliga. Han har blivit svårt mobbad under uppväxten. De hittar snabbt något hos varandra.

– Det var en slags ... Jag vet inte om jag skulle kalla det för en förälskelse, men ibland när man får en ny vän så blir man ju nästan som förälskad. Det var absolut en sådan period innan, minns hon.

Ragnhild Ekner växer upp i Göteborg och Kungälv. I efterhand kan hon inte minnas att barndomen kännetecknas av några särskilda händelser, förutom att hon känner sig genomskinlig.

– Som barn hade jag ingen känsla av mig själv. Jag förstod inte hur jag verkade utifrån eller att jag var en människa, om du förstår? Nu hårdrar jag det, men jag hade svårt att få en bild av mig själv som varelse.

Sedan kom flytten till mormodern och Stockholmsförorten Hässelby. Ragnhild Ekner, som sett upp till en äldre kusin som höll på med graffiti, vågar själv testa att måla i den nya miljön. Sprayflaskor och pennor. Hon tar form.

– Det fanns ett starkt driv att uppfinna min egen existens i världen. Det var som en längtan efter att födas, fast jag föddes när jag var 17, säger hon och fortsätter:

– Det var som min egen personliga big bang.

Till en början målar Ragnhild Ekner ensam och med några få vänner, men i 20-årsåldern får hon kontakt med gänget. Hon delar deras längtan efter den makt över det egna livet som kommer med att samhällets normer bryts.

– Jag tror att gemenskapen var livsviktig för många och för Jussi med, och den rollen som han fick där, att det var så tydligt att han var så behövd. Den känslan tror jag att han verkligen längtade efter i sitt liv. Det var en jätteviktig ungdomstid, men en destruktiv tid också.

”We love you Rags and you know it.” Det är början av 2000-talet och Ragnhild Ekner, som är inne i en låg period, möts av vännens kärleksfulla hälsning på en av puben Söderkällarens toalettväggar. Och om någon i gänget behöver någonstans att bo eller tända av på står Jussis hem alltid öppet. Hade någon en vit period har han det med som stöd.

– Det var som att han bar hela kompisgänget på sina axlar. Han kände ett sådant ansvar över oss. I perioder mådde personer dåligt och det tog för honom. Det var tungt för honom att bära.

Men ibland bryter också Jussi samman. Ragnhild Ekner får veta att han tidigare även har försökt ta sitt liv. Men utöver det sticker inte Jussi ut. Han är bara en av många i gänget med återupprepade låga och destruktiva perioder.

– Jag tror att vi alla har utvecklat vår empati sedan dess. Man är så självcentrerad under den där tiden och upptagen med att hitta sin väg, så man är inte riktigt uppmärksam på hur människor runt omkring en verkligen mår. Vi behövde Jussi till något och den rollen fick han, men i efterhand önskar jag att man hade funderat mer på hur han verkligen mådde i den rollen, säger Ragnhild Ekner.

Döden blir ett återkommande samtalsämne mellan Ragnhild och Jussi. Och trots det tidigare självmordsförsöket finns det inget dramatiskt i Jussis Hirvilammis ord. Rösten är lika lugn och lågmäld som vanligt. Formuleringarna egensinniga. Eftertänksamma. För Jussi tycks döden var likvärdig det han beskriver som livets utposter: Verkligheten, drogruset och de detaljrika drömmarna. Ragnhild Ekner blir aldrig orolig.

– Han älskade att sova och han älskade att drömma. Drömmar var en lika stor del av hans existens som hans vakna liv och betydde minst lika mycket.

Efter några år blir Ragnhild Ekner gravid och börjar sakteliga att lämna graffitigänget för en mer ordnad tillvaro. Deras vägar börjar gå åt olika håll. För på en punkt skiljer sig hon och Jussi: Ragnhild har snarare sett sig som en besökare i den subkultur som är hans kött och blod.

– Jag kände mig lite som att jag gick tillbaka till det osynliga eller icke existerande, minns hon.

När hon ytterligare några år senare blir antagen till det som då heter Dramatiska Institutet i Stockholm, är Jussi fortfarande kvar i sin ångest och frihetslängtan. Han börjar prata om självmord igen. Återigen på sitt egna odramatiska sätt, som inte får Ragnhild att stanna upp.

Och så kommer den där dagen då Jussi aldrig svarar, trots återupprepade sms och meddelanden på telefonsvararen. På kvällen kommer samtalet: Jussi har hängt sig. Kroppen är redan blå.

– Den enda som vet vad som hände i Jussi den kvällen det är han, om han själv ens kunde greppa det. Det är så jävla svårt att veta vad som skulle kunna hjälpa honom. I efterhand kan jag känna att fan, när han sa några dagar tidigare att han funderade på att ta livet av sig ... Varför tog jag honom inte bara till en taxi och åkte till psykakuten?

Hon fortsätter:

– Det är helt ofrånkomligt att alla runtomkring känner skuld och undrar vad man kunnat göra. Jag kände mig aldrig arg, men det var många som var det för att de kände sig övergivna. Han var den som såg oss och accepterade oss. Han var en trygg hamn, och att han övergav – det blev en enorm tomhet. Han hade tagit en så stor plats som en typ av sol som vi alla kunde värma oss av.

Direkt efter Jussi Hirvilammis död fylls staden med RIP-graffitimålningar. Ragnhild Ekner målar en av dem, på en skyttebana i Lövsta.

– Jag har också en tatuering, här, där det står Jussi. Det är hans egen signatur, säger hon och håller upp ena armen.

Självmord är ett tabubelagt ämne. Vad tycker du om att det är så?

– Det är min största rädsla med att ha gjort den här filmen. Det finns tankar åt båda håll. Genom att prata om det tänker vissa att man kan starta trender i att ta livet av sig och trigga folk. Och så finns det andra som säger tvärtom att vi måste få bort skammen kring det så folk vågar säga om de funderar på självmord, så att vi kan hjälpa dem. Det är ett skitläskigt ämne att ta i. Jag är ingen forskare, jag kan bara prata subjektivt utifrån mig själv och det jag såg runt Jussi. Jag vet inte vad som är rätt.

På samma sätt menar hon att man måste våga se de anhörigas känslor.

– Ofta hamnar man själv med sin sorg, det är viktigt att våga se sorgen hos människorna runt omkring, att dela sorgen.

Sedan säger hon att självmord är svårt för henne att sätta sig in i, vilket gör att hon upplever att filmen skulle ha kunnat vara problematisk från en moralisk ståndpunkt. Hon säger att det är aspekter som ständigt har varit närvarande under filmprocessen.

– Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att behöva vila så förtvivlat att man hellre dör än lever. Därför är det viktigt för mig att filmen fått en tydlig avsändare i mig själv, att den inte försöker förmedla en objektiv sanning, säger hon.

Ragnhild Ekner berättar vidare att hon vill få ut dokumentären till ”de som behöver se den” och befinner sig utanför kulturens finrum. Hon funderar på att helt enkelt kopiera upp den och dela ut dvd:er till folk.

– Jussi är inte den enda som är som Jussi. Det finns flera sköra konstnärssjälar ute i världen som letar efter en plats eller försöker förstå hur man ska leva här, i det här samhället och den här världen. Jag vill säga till dem att jag har sett dem och de förtjänar för fan att existera.

Ragnhild Ekner

Aktuell med: Dokumentärfilmen ”Trafikljusen blir blå i morgon”, som har premiär på Folkets bio den 8 september.

Ålder: 35.

Bor: Grimsta.

Sysselsättning: Dokumentärfilmare och timvikarie på förskola.

Familj: ”Ja, en älskad, stor och brokig”.

Senast lästa bok: ”Minns inte, har sällan ro nog att läsa klart en hel bok.”

Senast sedda film: ”Jag såg ’Jordgubbslandet’ igår, den var jättefin!”

Ragnhild Ekner om de återkommande scenerna med en katt i dokumentären: ”Det är en subtil hälsning till Jussi, som älskade katter på ett sätt som ingen kan förstå. Det här kanske folk inte fattar, men Jussi hade älskat det och tyckt att det var asballt.”