Debatt. .

2019-06-19 15:20
”Den politiska taktiken för den så kallade mittenvänstern att vara det minst dåliga alternativet är därmed inte bara oambitiöst, det är mycket destruktivt”,  skriver Lucas  Paschalides. På bilden syns Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Bild: TT
”Den politiska taktiken för den så kallade mittenvänstern att vara det minst dåliga alternativet är därmed inte bara oambitiöst, det är mycket destruktivt”, skriver Lucas Paschalides. På bilden syns Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt.
Puffetikett
Dagens ETC

Är Vänsterpartiet ett oppositionsparti eller inte?

Det räcker inte att skrämma med en mer reaktionär högerregering.

Strejkrätten har nu begränsats av riksdagen, som domineras av högerpartier. Det verkar dock finnas kvar en viss förvirring inom vänstern som har att göra med vems sida Socialdemokraterna står på vad gäller arbetsmarknaden och i politiken. Om inte 30 år av implementering av det nyliberala projektet tillsammans med de brunblåa partierna är tillräckligt med bevis så måste resultatet av omröstningen i riksdagen i tisdags vara det. Det var ett initiativ som togs av socialdemokratiska fackföreningar tillsammans med arbetsgivarna att begränsa strejkrätten och tillsammans attackera en vänsterfackförening, Hamnarbetarförbundet.

Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, och de övriga liberala partierna i riksdagen, pekade ut Vänsterpartiet, ordagrant, som det enda oppositionspartiet i riksdagen. Inte det brunblåa Moderaterna, det bakåtsträvande Kristdemokraterna eller det invandringshatande Sverigedemokraterna, som bildades för bara 30 år sedan av nynazister och veteraner från Waffen-SS, utan Vänsterpartiet.

Men Vänsterpartiets styrelse röstade skandalöst inte emot ett sådant direkt fientligt agerande från S och det grönliberala miljöpartiet (MP), och kom sedan i slutna förhandlingar överens med regeringen. Det var även en skandal att V:s styrelse inte tydligt meddelade, åtminstone sina medlemmar, vad man kommit överens om. Det är absolut minimum i en demokratisk organisation att representanter är transparenta inför dem som de ska representera.

Styrelsen har sedan dess kommit med pinsamma uttalanden om att man ska hålla regeringen ansvarig och att fälla den om de inte får som de vill och så vidare, när de hade sin chans att göra det i januari. Att skrämma med en mer reaktionär högerregering räcker inte.

Det är illa för löntagare och vänstern ifall reformer som att strejkrätten begränsas, välfärden, pensioner och hyresrätter säljs ut till kleptokrater, full sysselsättning släpps, avregleringar av finansiella marknader och så vidare implementeras oavsett vilka partier det är som gör det. Och alla de reformerna har drivits av socialdemokratin tillsammans med de övriga högerpartierna i riksdagen i Sverige, liksom i övriga västvärlden, i över 30 år nu.

Det är särskilt illa och en långsiktig fara för vänstern och arbetarrörelsen när organisationer som säger sig representera dessa implementerar sådana arbetar- och vänsterfientliga reformer som får många arbetare att associera vänstern med nyliberal högerpolitik och söka sig till alla möjliga andra alternativ, inklusive på högerkanten. Den politiska taktiken för den så kallade mittenvänstern att vara det minst dåliga alternativet är därmed inte bara oambitiöst, det är mycket destruktivt. Socialdemokratins kollaps i flera länder och högerextremismens uppgång är tydliga bevis på det.

Vänsterpartiets styrelse måste ta tydligt avstånd från denna socialdemokrati, i den politik de lägger fram och i att utmåla dem som en högerorganisation. I annat fall väcks frågor om de är lika villiga att närma sig övriga högerpartier och om deras roll är att vara ett stödparti för S. Mindre reformer räcker inte för att sätta fart på Vänsterpartiet och för att det tydligt ska vara ett alternativ till de övriga riksdagspartierna och deras homogena nyliberala ekonomiska politik.

Det krävs ett nytt ekonomiskt projekt och nya organisationer för arbetarrörelsen. Demokratiska fackföreningar som Hamnarbetarförbundet är exempel på organisationsformer som måste dominera inom arbetarrörelsen om den ska kunna förnyas, demokratiseras och utgöra ett reellt motstånd mot storägarna. Vänstern har en nyckelroll att spela och måste skrida till verket. Frågan är om styrelsen, som ”pausat” sitt krav på EU-utträde, är kapabel till det och vilken position de har. Det är något de måste tydliggöra.