Samtalet.

2019-09-22 11:45
  • Foto: Sergio Lopéz Isla
  • Foto: Sergio Lopéz Isla
  • Foto: Sergio Lopéz Isla
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Det var första gången jag såg ett monster

Chile, 1984: Agenten Andrés Valenzuela hoppar av säkerhetstjänsten och vittnar om den tortyr han deltagit i. Vittnesmålet slår ner som en bomb. Lars Palmgren som bodde i Santiago på den tiden möter Nona Fernández, som rekonstruerar händelserna som kom att prägla hennes ungdom, i romanen ”Den okända dimensionen”.

Den chilenska huvudstaden, som 1984 var grå och dunkel, har blivit nästan mysig. Santiago idag är ljusare, livligare, öppnare med mängder av mötesplatser. Åtminstone i vissa områden, som Ñuñoa, där det numera finns små trivsamma kaféer och barer i vart och vartannat gathörn. Det kafé vi träffas på, med en liten park framför, ser ut som IKEA-katalogens minimalistiska avdelning. Nona Fernández kommer småspringande från en repetition med sin teatergrupp som har en lokal i närheten.

– Först, säger hon innan hon ens hunnit beställa kaffe, först ville jag skriva en roman i samma anda som John le Carré. Spännande, full av intriger, mystik och överraskningar. Men materialet var så potent och ju mer jag trängde in i det, ja, faktiskt levde i det, desto mer insåg jag att verkligheten överträffar fiktionen.

– Det som fanns här skulle jag aldrig ha kunnat hittat på.

– Så, säger Nona Fernández nästan lite ursäktande, mitt arbete med den här boken har fram för bestått i att organisera materialet och ge det en litterär form.

Det är naturligtvis ett grovt understatement, men sant är att ”Den okända dimensionen” är en slags dokumentärroman befolkad av verkliga människor med sina riktiga namn, indragna i händelser som inte bara har skett, utan dokumenterats. Nona Fernández uppgift har, med hennes egna ord, varit att ”föreställa sig och avsluta de avbrutna historierna och rekonstruera de ofullständiga berättelserna”.

Det hela började när Nona Fernández gick i grundskolan, i mitten av 1980-talet, när Pinochet fortfarande var Chiles president. På omslaget till oppositionstidningen Cause (det fanns faktiskt flera oppositionstidningar de sista åren av diktatur som till och med var bättre och mer spännande än de flesta journalistiska produkter i Chile idag) fanns en dag porträttet av en alldaglig mustaschprydd man. Ovanför hans ansikte stod rubriken: Jag torterade.

– Det var första gången jag såg ett monster, säger Nona Fernández. Jag blev skräckslagen, men också förvirrad – hur kunde ett monster se ut som en alldeles vanlig människa?

”Mannen som torterade”, det är så han genomgående kallas i ”Den okända dimensionen”, heter Andrés Valenzuela. Han var en vanlig menig i flygvapnet när kuppen skedde den 11 september 1973. Mest av tillfällighet kom han att bli agent inom den militära underrättelsetjänsten. Han var med om det mesta; kidnappningar, tortyr, avrättningar till och med avrättningar av kollegor som något befäl, av någon anledning, misstänkte kunde vara förrädare. Eller åtminstone potentiell förrädare.

Varje dag gick ”mannen som torterade” hem till sin familj. Åt middag, spelade fotboll med sin son, läste sagor för sin dotter, såg på TV med sin hustru, levde ett alldeles vanligt liv. Tills en dag, då det inte längre gick.

Det var den dagen han kom hem med blod på byxorna. Samma kväll hade TV visat hur militären angripit ett ”fäste av terrorister” i Santiagos finare kvarter. ”Terroristerna” var tre unga medlemmar i vänsterrörelsen MIR som visserligen förespråkade väpnat motstånd mot diktaturen, men som inte hade några vapen. Andrés Valenzuelas hustru hade på TV sett hur de tre ”terroristerna” i huset burits ut döda och lagts på trottoaren utanför, där de hämtades av militärlastbilar som körde bort dem. En av de tre ”terroristerna” var kvinna. Hon var, förutom sina trosor, helt naken. Naken, blodig och sönderskjuten – som ett skrik av försvarslöshet.

Andrés Valenzuelas hustru hade börjat gråta när hon såg den sönderskjutna, nakna kroppen omringad av tungt beväpnade soldater och säkerhetsagenter.

När hon såg sin makes blodiga byxor frågade hon om han varit med om massakern hon sett på TV.

Och ”mannen som torterade” svarade ja. Det var då allt föll samman för honom.

Han bestämde att han måste berätta.

På Cause arbetade journalisten Mónica González. Hon var känd. Som undersökande journalist hade hon gjort flera sensationella avslöjanden som också drabbat Pinochet. ”Mannen som torterar” bestämde att det var henne han skulle berätta för. Men det fanns något hos honom som gjorde receptionisten på tidningen misstänksam. Hon hade redan avisat honom två gånger och skulle ha gjort det igen om inte Mónica González själv dykt i receptionen och öppnade dörren för en intervju vars effekt hon aldrig kunnat föreställa sig. Jag kände Mónica och visste att hon hade ett scoop på gång, men också att hon var livrädd för vad det skulle leda till. Jag skrev till och med om det i en lång dagboksartikel i ETC om mina sista månader i Chile innan jag flyttade till Nicaragua.

– Det här numret av Cause gick ur hand i hand på skolan, berättar Nona Fernández.

– Vi insåg plötsligt att det fanns en annan dimension, en verklighet som de vuxna förtigit för oss. Det var en chock. Och ju längre tiden gick, upptäckte vi att bakom detta fanns ännu fler historier.

Causes avslöjande väckte känslor av skräck och terror, men de bidrog också till den proteströrelse som vid den här tiden börjat manifestera sig allt mer öppet i Chile.

– Vi gick i demonstrationer med våra skoluniformer och använde i hemlighet skolans stencilapparat för att trycka upp flygblad.

Men vad som gjorde att Nona Fernández fängslades till den grad av historien i Cause att hon 25 år senare skulle skriva en roman utifrån den, var när hon upptäckte hur nära ”mannen som torterade” låg hennes eget liv. Hur hennes och hans liv snuddade vid varandra.

Militärens massaker på de tre MIR-medlemmarna i ett hus i Santiagos fina kvarter, som Andrés Valenzuelas hustru frågade om han deltagit i, låg i samma kvarter där pappan till Nona Fernández son bodde.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Han gick förbi det varje dag. Ett vanligt hus, med vanliga människor, i ett vanligt kvarter som en dag blev scenen för en massaker. När vi, samtidigt som jag höll på att skriva, gick dit för att titta, såg det likadant ut som då. Som om ingenting hänt.

Ett annat sammanträffade upptäckte hon när ”mannen som torterade” berättade om en fånge som lovat sina torterare att föra dem till ett möte med en annan kamrat i viktigare ställning. ”Mannen som torterade” berättade att de släppt fången i Santiagos centrum och sen följt honom på avstånd, men att fången istället för att föra dem till mötet med sin kontakt, plötsligt hade kastat sig framför en buss.

Nona Fernández mindes hur hennes mamma en dag berättat en konstig historia om en man som kastat sig framför en buss alldeles i närheten av Cerro Santa Lucia i Santiagos centrum där hon själv stod och väntade vid busshållplatsen. Mannen hade inte dött, men skadats svårt. Busschauffören hade lyckats tvärbromsa innan hjulen krossat kroppen. När det sen kom en grupp civilklädda män och förde bort honom gjorde han motstånd och skrek sitt namn. Nona Fernández mamma hade inte spekulerat om vad som kunde ligga bakom. Bara berättat, som en av dessa bisarra händelser när man minst anar det.

Men det sammanträffande som drabbade hårdast hade inte direkt att göra med Andrés Valenzuelas vittnesmål, utan med något som hände som ett resultat av hans vittnesmål. Det handlade om mordet på tre män, alla medlemmar i Chiles kommunistparti, som efter Andrés Valenzuelas vittnesmål, hade ägnat sig åt att gå igenom de arkiv som fanns på den katolska kyrkans hjälporganisation La Vicaria de la Solidaridad, för att precisera och fördjupa informationen, och pröva Andrés Valenzuelas uppgifter mot andra vittnesmål för att på så sätt tydligare kartlägga repressionens organisation och dess aktörer. Ett arbete som var ett större hot än några protestdemonstrationer och som regimen bestämde att till varje pris ta kontroll över. Det var därför Santiago Nattino, Manuel Guerrero och José Manuel Parada fick halsarna avskurna. De kom att kallas ”los degollados”.

Men då var det ingen som visste något om sambandet mellan morden och Andrés Valenzuelas bekännelse och känslan av obegriplig terror slog sina klor i Santiagoborna.

Jag minns hur det var. Flera av mina vänner greps. Några torterades. Andra hotades. I hissen i huset där jag bodde dök flera dagar i rad upp inskriptioner med hotelser riktade mot mig.

En av Nona Fernández klasskamrater hade en pappa som var officer inom karabinjärerna. Han hade varit med om en sprängolycka och förlorat ena handen. I stället hade han en slags träklump där högerhanden suttit. Pappan var såpass högt uppsatt att han hade chaufför som också var livvakt och som brukade komma och hämta Nona Fernández klasskamrat i en röd Chevrolet. Det hände några gånger att Nona Fernández och någon annan klasskamrat blev medbjuden på en åktur i den röda bilen.

Men en dag var klasskamraten borta. Veckorna gick och hon kom inte tillbaka. Det var i mars, april, året efter att ”mannen som torterade” berättat sin historia i Cause, samtidigt som fallet med ”los degollados” höll Santiagoborna i ett ångestladdat strupgrepp.

Den domare som hade hand om fallet med ”los degollados” visade sig vara en gammal principfast jurist som skötte sitt arbete med stolthet. Med hjälp av en grupp lika principfasta kriminalpoliser lyckades han snart identifiera en grupp inom karabinjärerna som ansvarig för mordet.

När Nona Fernández på nyhetsprogrammet i TV såg hur de anklagade karabinjärerna fördes till häktet upptäckte hon att ledaren för gruppen hade en träklump där högerhanden borde ha suttit.

Hennes klasskamrats pappa.

Nona Fernández hjärna hamnade i en slags överväxel: Kanske hade den röda Chevroleten transporterat de tre ut till platsen där de fick sina halsar avskurna. Kanske hade de tre som snart skulle få sina halsar avskurna suttit på samma grå lädersäte som hon själv. Kanske hade han, hennes skolkamrats pappa, beordrat sin chaufför att ta kniven eftersom han inte kunde göra det själv.

– Jag är ett barn av nederlag och tystnad, säger Nona Fernández. När demokratin kom tillbaka väntade jag mig att alla skulle börja prata. Att vi äntligen skulle få veta vad som hänt. Och att rättvisa skulle skipas.

– Istället fick vi en demokrati full av pakter med militären i syfte att glömma. Tystnadens kultur är häpnadsväckande massiv. OK, det har skett och pågår fortfarande rättegångar, men det är ingenting mot hur det borde vara. Fortfarande är Andrés Valenzuela praktiskt taget den ende som talat, som bekänt, som gjort någonting som skulle kunna beskrivas som en gest i riktning mot försoning.

– Det är därför, säger Nona Fernández, som jag tagit som min uppgift att rekonstruera den närliggande historien. Den som våra föräldrar inte vågade berätta. Eller som gjorde så ont att de inte klarade av att berätta.

”Den okända dimensionen” är ett erövringståg just i det syftet. Men det som gör boken så enastående är i första hand inte det. Utan sättet som Nona Fernández berättar. Ett språk som öppnar dörrarna till de konkreta ögonblick när det fasansfulla hände gör att läsningen oupphörligen ackompanjeras av intensiv hjärtklappning. Och det samtidigt som berättelserna, när Nona Fernández går in i Andrés Valenzuelas vittnesmål om olika fall av gripanden, tortyr och mord och föreställer sig hur det var och sen kompletterar och avslutar dem, är skrivna på ett så stillsamt och delikat sätt att man i stället för av upprördhet fylls av ett oändligt medlidande i ordets verkliga bemärkelse – förmågan att lida med någon som lider. ”Den okända dimensionen” är en lärobok i medmänsklighet.

– Jag praktiserar en slags inkarnationsmetod. Jag är ju skådespelare och när jag läser in en roll så är det avgörande att jag lyckas identifiera mig, känna att det är jag som är den här rollfiguren. Det är så jag har arbetat utifrån det material som Andrés Valenzuela lämnade efter sig.

– Men, fortsätter hon, eftersom det handlade om verkliga människor i verkliga situationer krävde skrivandet ett extra ansvar som gjorde hela skrivarprocessen annorlunda än allt annat jag gjort.

– Att föreställa mig de andras känslor för att, via mig själv, vidarebefordra dem till läsarna var något mer än litterär gestaltning.

– Och, säger Nona Fernández, jag var livrädd för hur de inblandade, de överlevande, skulle reagera.

Men reaktionerna har varit positiva. Till och med ”mannen som torterade”, som nu lever med annan identitet någonstans i Frankrike, har via mellanhänder skickat en formell hälsning där han meddelar att han känner sig rättvist behandlad.

– Jag försöker i boken vara en slags katalysator som hjälper läsaren att identifiera sig.

– Men, säger hon efter en lång paus, att få läsaren att identifiera sig med en torterare är svårt.

– Vem vill ens tänka frågan vad hen har för gemensamt med en torterare. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Nona Fernández

Ålder: 48 år

Bor: Santiago, Chile

Yrke: Författare

Aktuell: Med boken ”Den okända dimensionen” (Palabra förlag). Besöker nästa helg Bokmässan i Göteborg.