Kultur & Nöje.

2019-09-22 15:29
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Hur blev flickans övergång till kvinna en arena för skräck?

Varför har flickors övergång från barn till kvinnor blivit en arena för skräck? Anna Remmets ser remaken av skräckfilmen ”Jurtjyrkogården”.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha inlett min kärleksrelation med skräckfilmsgenren med en Stephen King-film. Filmatiseringen av ”Jurtjyrkogården” var en av mina tidigaste och bästa skräckfilmsupplevelser. Bara felstavningen var olycksbådande och skrämmande i sig. Och att det fanns en hel del att önska i 90-talets tekniska lösningar snarare förhöjde skevheten än störde. Berättelsen om den i vanlig ordning provocerande präktiga amerikanska heterofamiljen (pappan läkare, mamma hemmafru, två barn av varje binärt kön) som förlorar ett barn och begraver det på en plats där de döda sägs kunna återuppstå var helt enkelt otroligt skrämmande. Lika mycket på grund av den dödsångest som förmedlades som det övernaturliga i sig, även om en två­åring som kommer in genom dörren i den lilla sjömanskostym han just begravts i var en nog så fruktansvärd syn.

När jag hörde att ”Jurtjyrkogården” var en av alla de filmer som skulle få en remake var mina känslor blandade. Och mycket av min skepsis visade sig befogad: som så många andra remakes var ”Jurtjyrkogården” en ganska slentrianmässig historia med uppdaterad teknik och makeup. Twisten, att låta dottern istället för sonen förolyckas för att sedan uppstå från de döda, var kanske inte heller så revolutionerande. Men den hade intressanta konsekvenser. Dottern Ellie, som verkar något äldre i remaken, är en stereotypt bedårande och lagom eftertänksam helylleflicka som älskar sin pappa och dansar balett. Den Ellie som återvänder från döden är dock föga överraskande en mörk version. Hennes fina, ljusa hår är tovigt och fyllt av den jord hon begravdes i, och faller av i tussar när pappan försöker tvätta det. Ellie tycker fortfarande om att dansa, men nu är hennes dans aggressiv och våldsam. Och hon är fortfarande pappas flicka, vilket understryks av att pappa Louis bäddar ner henne i sängen bredvid sig själv. En behöver knappast ha förläst sig på Freud för att känna att spänningen i luften när de två delar säng består av mer än den förvisso inte lilla detaljen att Ellie är död. För det som har hänt är att det oskyldiga barnet som var pappas flicka har kommit tillbaka som något betydligt mindre oskyldigt. Hon har varit död och återuppstått, och kunskapen om döden som annars är förbjuden för människor, är en farlig kunskap. En skulle kunna säga att hon genomgått en drastisk version av övergången från oskyldig flicka till ”kvinna”. En kvinna som i enlighet med vår gamla patriarkala tanketradition är ”oren” eftersom hon menstruerar och vars sexualitet och kunskap förknippats med häxeri, med det monstruösa och demoniska.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Puberteten har i många tider och på många platser beskrivits som en övergång som ibland betraktats som så avgörande att den jämförts med, och i riter gestaltats i termer av, död och återuppståndelse. Och i moderna skräckfilmer skildras fortfarande ofta tonårsflickor (och även yngre flickor, som Ellie) som en slags gränsvarelser som inte sällan kopplas ihop med, eller lockar till sig, det demoniska. Reagan i ”Exorcisten”, som förvandlas från en glad barnunge till en demon som svärande och skrikande för upp ett krucifix i sin egen vagina, är väl det mest klassiska exemplet på patriarkal, kristen skräck inför unga flickors sexualitet. Bev i en annan King-filmatisering, ”It”, är ytterligare ett exempel, om än något mer medvetet och kritiskt. Den incestuösa underton som bara anas hos den präktiga läkaren i remaken av ”Jurtjyrkogården” är betydligt mer realiserad i Bevs alkoholiserade pappa som anklagar henne för att vara en hora och är obehagligt svartsjuk och kontrollerande. Bevs första möte med monsterclownen It är talande nog i en scen i ett badrum som plötsligt dränks i ett blodflöde som inte så subtilt för tankarna till menstruation.

I den bisarra skräckfilmen ”The Orphan” från 2009 adopterar en av genrens alla präktiga kärnfamiljer en tillsynes perfekt liten flicka. Det blir dock snart uppenbart att hon är en beräknande liten psykopat som tyr sig till pappan och gör sitt bästa för att utmanövrera mamman med det våld som krävs. Förklaringen visar sig vara att Esther, som hon heter, i själva verket är en vuxen kvinna som lider av ett ovanligt syndrom. Detta uppenbaras i en grotesk scen där hon målar läpparna röda och gör sig i ordning för att förföra pappan i familjen. Föreställningen om barnet som ”egentligen” är kvinna är en fantasi som förekommer i förövares förklaringar till att de förgripit sig på minderåriga. När artisten R Kelly inledde ett ”förhållande” med den tonåriga Aaliyah hette det till exempel att hon var så exceptionellt mogen och att det därför inte ”räknades” att hon de facto var ett barn.

I såväl ”The Orphan” som remaken av ”Jurtjyrkogården” iscensätts ett incestuöst laddat förhållande mellan far och dotter samtidigt som berättelsen liksom rentvår sig genom att göra barnet till något annat än just ett barn: en kvinna i ett barns kropp; ett monster.

Jag tror inte för ett ögonblick att detta är intentionen hos upphovspersonerna till någon av dessa filmer (eller?). Men anledningen till att min kärleksrelation med skräckgenren fortsätter är bland annat dess förmåga att peta runt i tabun och ideologiska föreställningar, allt under kitschens och de rasslande kedjornas mer eller mindre säkra täckmantel.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter