Ledare. Göran Greider.

2019-12-04 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Då vaknar Jokern i mig

Den nya filmen vände upp och ner på hela den Batmanmytologi jag har allra längst ner i mitt medvetande. 

När jag var liten hade jag en Batmobil. När man körde med den över köksgolvet roterade något slags jetstråle längst bak på den. Jag minns den mycket tydligt och jag undrar än i dag vart den till slut tog vägen. Jag har för mig att sätena i bilen gapade tråkigt tomma; Robin och Batman var försvunna och låg väl någonstans i den stora högen med gråa och gula plastsoldater från första världskriget. Jag läste i tio-tolvårsåldern alla serietidningar jag kom över, inte minst Stålmannen och, som den då hette, Läderlappen. Ibland utkom det stora, färglagda jättealbum av Läderlappen som fascinerade mig och mina bröder något oerhört.

Ingraverad djupt i minnet har jag för evigt den förslummade gränd i Gotham City där Bruce Waynes föräldrar, en gång för länge sedan, sköts till döds av en brottsling. Och jag minns också som om det var igår den skrattande Jokern med sina spelkort som han lämnade på brottsplatserna.

Häromdagen såg jag sent omsider den nya superhjältefilmen ”Joker”. Jag antar att den genremässigt betraktas som en superhjältefilm, trots att Jokern, som här fått heta Arthur Fleck, inte besitter någon superkraft överhuvudtaget (och det hade nog inte seriefiguren Jokern heller, såvida inte hans hemska, sjukliga skratt räknas dit). Men jag steg faktiskt smått chockad ut ur biografsalongen och ut i nattmörkret på Götgatan i Stockholm. När jag några steg senare stirrade in på den mörka Kocksgatan, evigt skuggad av en kuslig gammal fabrikslokal, tyckte jag att den såg ut som den dunkla gränd där den lilla pojken Bruce föräldrar sköts ner – händelsen som blev startpunkten för Läderlappens kamp mot brottsligheten.

Min dotter, som jag sett filmen tillsammans med, sa med ett leende, fast även hon var skakad av filmen: Har din syn nu helt förändrats på familjen Wayne? Jag kunde bara nicka till svar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den nya filmen ”Joker” vände upp och ner på hela den Batmanmytologi jag har allra längst ner i mitt medvetande. Gott och ont bytte kanske inte plats nere i mina inre brunnsdjup, men jag var verkligen, denna kväll, en tioåring som smitit in på en barnförbjuden film och liksom fått se något som han inte borde fått se. Det populärkulturella 1900-talet, och det pågår långt inpå detta nya millennium, förvandlade, med kraften hos den mäktigaste kulturimperialism världen skådat, praktiskt taget oss alla, särskilt oss pojkar, till ett slags kulturella tioåringar: Amerika, verkligt eller vanligtvis helt fiktivt, ont eller gott, har format, eller deformerat, mina djupaste instinkter. Den helt overkliga seriefiguren Joker omstöptes av skådespelaren Joaquin Phoenix inför mina häpna ögon plötsligt till en verklig människa, i all sin nakenhet, med revben som tycks peka rakt ut ur den magra, plågade kroppen.  

Han bor med sin mamma i ett nergånget hyresområde. Han hankar sig fram som clown men drömmer om en karriär som ståuppkomiker. Filmen består i princip av en serie förnedringar som drabbar en redan hopplöst utsatt människa. Socialtjänsten skärs ner och han får ingen medicin längre. Han får sparken från sitt gigjobb. Folk skrattar åt honom, inte åt hans skämt, när han uppträder på ståuppscenerna. Allt tas ifrån honom. Hans sjuka och till och med sinnessjuka morsa har tutat i honom att han egentligen är son till stadens rikaste person, Bruce Waynes far, vars företagsimperium hon en gång varit anställd i, och hon hoppas att han ska hjälpa den lilla familjen och helst väljas till ny borgmästare. När Joker trakasseras av några odrägliga finanstyper på tunnelbanan skjuter han ihjäl dem. Han flyr, i clownutstyrsel. Men betraktas snart som ett slags hjälte av Gothams hunsade massor och ger upphov till enorma gatuprotester mot de rika. 

Batmobilen i mitt inre kör av vägen och börjar brinna. Filmen stör mig något oerhört. Jag vill inte att en seriefigur från Gotham City ska påverka mig så starkt. Jag vill inte ha ett fiktivt amerikanskt universum i mig. Jag vill absolut inte hålla på denna mördare och dela hans häpna glädje när han, efter ytterligare ett mord (på en talkshowstjärna, i direktsändning) ser Gothams gator fyllas av rasande clowner som hämnas på en stad som är själva symbolen för social orättvisa.

Jag vill det inte. Men jag har ingen makt över tioåringen i mig – man kan säga: den bedragna tioåringen i mig.

Filmen är kuslig därför att den gör det som i vår tid nästan blivit tabu: Att förklara ondska. Det är ju vad filmen gör. Den visar, scen för scen, hur en mänsklig varelse förnedras och hur det till slut rinner över hos denna Joker och hur han till sist bejakar det onda han är upphov till. I den meningen är det en djupt socialrealistisk film. Men i en konservativ tid som helst inte vill ha med socialrealism – och än mindre med sociala förklaringar till våldet och brotten – att göra tvingas insikterna ta vägen rakt genom superhjältegenren.

Jokerns ofrivilliga skratt, på bioduken beskrivet som en medicinsk skada från en plågad barndom, ekar över världen. Jag går över en gata och ser Batmobilen accelerera mot mig.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.