Ledare. Sven-Eric Liedman.

2019-11-11 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Konfrontativ dialog behövs för att tvinga bort ojämlikheten

Vi behöver mogna människor som vågar ta tag i de verkliga problemen.

Var finns de?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ingen av oss som upplevde vad som senare kom att kallas Göteborgskravallerna 2001 kunde missa namnet Hans Abrahamsson. Han framstod som en centralgestalt med sina fruktbara idéer om vad han kallade en konfrontativ dialog. Nyliberalismens nya ekonomiska världsordning skulle ifrågasättas på djupet, dess teser skulle nagelfaras, kritiken av den skulle finslipas – men det skulle vara en dialog där båda sidor skulle få göra sig hörda.

Det var upplagt för en storartad serie animerade samtal. Själv var jag med och organiserade en internationell konferens av god klass där vi först under slutdiskussionen blev medvetna om att tumult pågick utanför den byggnad där vi satt.

Hans Abrahamsson, freds- och konfliktforskare, framstod som den självklare ledaren för den fredliga men knivskarpa dialogen med ”de andra”, maktens och pengarnas internationella brödraskap. Det EU-möte som var själva anledningen till att så många samlats i Göteborg i juni det året förskansade sig visserligen bakom höga stängsel; men nog skulle förnuftets röst höras ända in till maktens höga dårar?

Olyckan ville att den högste dåren av alla, USA:s nye president George W. Bush, anmälde sig ankomst till Göteborg, där han ville möta de europeiska ledarna. Nu blev säkerhetskraven hysteriska; krypskyttar placerades ut i staden.

Men Hans Abrahamssons konfrontativa dialog pågick i bakgrunden, överröstad bara av polishelikoptrar, flygande gatstenar och massarresteringar. Avslutningsdagen fördes ett stillsamt panelsamtal om världens orättvisor och maktens våldsbenägenhet i ett proppfullt tält medan världspressen bevakade oroligheterna på helt andra håll i staden.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Nu, 18 år senare, har Hans Abrahamsson gett ut några skrifter om världen och Sverige av idag på förlaget Korpen. En av dem är egentligen en hyllningsskrift till den svenska freds- och utvecklingsforskningens nestor Björn Hettne som fyllt 80 år. ”Freds- och utvecklingsforskare i takt med tiden” heter boken. Hettne var pionjären på området i Sverige och Abrahamsson hans elev. Det finns några rader i boken som särskilt fastnar i mitt minne. Abrahamsson bedrev sin forskning i två afrikanska länder, Algeriet och Moçambique, som då båda vunnit sin politiska frihet.

I sin nya bok har han koncentrerat sin uppmärksamhet på vad som händer i Sverige. Han upptäcker då att samma ”analytiska ramverk” passar ”för att förstå det sätt på vilket nya konfliktmönster växer fram på lokal nivå här i Sverige”. Här som där innebär marknadsstyrningen att många människor lämnas i sticket och söker en utväg genom olika extrema lösningar, islamism, främlingsfientlighet eller allmän våldsamhet.

Denna insikt är grundläggande för en annan bok som Abrahamsson samtidigt ger ut. Det heter ”Vår tids stora omdaning” och fångar det globala sammanhang där alltså Sverige idag så självklart är en del. Överallt framstår den växande ojämlikheten som ett problem som ständigt förvärras i den rådande maktordningen.

Men ojämlikheten har, påpekar Abrahamsson, två dimensioner. Å ena sidan är den socioekonomisk. Skillnaden mellan olika samhällsklassers tillgångar växer snabbt, också i Sverige. Några lever i överföd, andra kämpar för sin framtid på en allt nyckfullare marknad. Den gamla trygga socialdemokratiska omfördelningspolitiken fungerar inte längre.

Denna ojämlikhet, som kallas den vertikala, är lätt att mäta. Den andra, den sociokulturella och horisontella, är mer svårfångad men ändå plågsamt påtaglig. Den upplevs som främlingskap i det nya samhälle som växer fram. Man sluter sig samman i vad man ser som sin naturliga gemenskap medan andra framstår som hotfulla och kanske samtidigt föraktliga. Man ser inte bara en ekonomisk elit som är plågsamt rik utan också en kulturell och intellektuell elit. Den består av människor som ”alltid vet bäst”, experter av olika slag som i de tongivande medierna får göra sina röster hörda om allt från klimat till konst.

Det är för övrigt ofta dessa grupper som väcker den största indignationen bland de sociokulturellt missgynnade. Den sverigedemokratiska kommunledningen i Sölvesborg går till storms mot konst och litteratur och halar regnbågsflaggan. Men den har just ingenting att säga om ekonomiska klyftor i den lilla staden.

Abrahamsson råd till samtiden är fortfarande den konfrontativa dialogen. Människor måste få komma i kontakt med och utmana makten. Men hindren är många. Han påpekar att partierna bryr sig allt mindre om både medlemmar och kärnväljare. Staten har retirerat från stora delar av samhället men tränger sig på genom rigida regelverk som New public management. Allt fler känner sig otrygga.

Politikernas vanliga botemedel idag är fler poliser, längre straff, hårdare tag. Det är ett sätt att ytterligare piska upp ängslan. Men vi behöver mogna människor som vågar ta tag i de verkliga problemen.

Var finns de?